Jag sitter och tittar på Hope for Haiti just nu. Jag sitter med min egna dator framför våran brasa och tittar på våran tv, äter chokladen vi köpt och smsar samtidigt på min egna nya telefon. Jag tänker lite på de stackarna som har det lite tufft i något land någon stans jag inte vet vart det ligger. Jag tänker att alla borde ge lite pengar, fast inte jag såklart. Jag har inga pengar över, dom måste jag ju använda till mej själv! Jag måste ju kunna ha råd att fika & gå på bio. Det är väl självklart?

Är det bara jag som automatiskt tänker så här? Vi är uppfödda med en egoisktisk grund, det är vi som går i första hand. Såklart ska vi tänka på de där andra, men det är ju ändå vi som betyder mest. Vi är ju lite mer människor, eller hur?

Det är sjukt att man tänker såhär, men jag tror inte jag är ensam om att göra det trots allt. Tänk om det var Sverige som drabbats av jordbävning? tänk om det var så att våra hus var raserade, att våra vänner och vår släkt låg på gatorna döda eller nerslängda i massgravar utan ens nämnas i några dokument. Glömda förevigt.

I ett land någonstans därborta,
kämpa tusentals för sina liv.
På en plats någonstans i Söder,
gråter ett helt land av att det rasat samman.
På Haiti gråter barn för deras föräldrar är försvunna,
föräldrar bryter samman för deras barn är borta.

I ett land som heter Sverige,
bor de flesta i överflöd.
På en resturang sitter en familj och äter god mat,
lever väl och gottar sig i den kärlek som finns.
I husen är det varmt och skönt,
maten är uppäten och borta.

Ett orättvist liv, en orättvis värld.


Jag vet inte vad jag skrivit, det är bara...tankar.

Icke religösa livsåskådningar.

Jag kan ganska lätt placera in mig bland de fyra grupperna vi fick veta mer om. Jag känner starkt för humanism, eftersom det stämmer ganska exakt med mina värderingar och tankar. Grunden i människan måste vara godhet. Ondska skapas av speciella förhållanden och ondska kan "botas". Man är öppen för olika religioner och alla är lika mycket värda. Det känns rätt, humanism är en positiv syn på livet, och vad finns det för argument mot att det skulle vara dåligt? När man ser på hur många personer det finns i världen så inser man snabbt att godheten har flest medhängare. Att ondskan märks så är för att den har ett behov av uppmärksamhet. Är man ond vill man att folk ska veta det. Självklart märks det också ofrivillig eftersom det sticker ut. Förnuftet tror jag är människans hopp för överlevnad och frihet och självständighet är ledorden för att det ska uppfyllas.

Sedan går vi vidare till Agnosticismen. Det känns för mig som "Svensson" gruppen. De flesta ingår där helt enkelt. De kanske går i kyrkan någon gång vid påsk eller vid jul, låter sina barn konfirmera sig och sjunger med i psalmerna på skolavslutningen. De argumenterar varken för eller emot i en diskussion, de bryr sig helt enkelt inte så mycket om det. Nu utgår jag som märkas borde, att gud är den gud man tror på i kristendomen. Men eftersom jag inte kan så mycket om de andra religionerna håller jag mig till den i mitt resonemang. Jag utgår också från Sverige. Agnosticismen kan vilja tro på gud, men aldrig känna sig hemma med tanken. De vill ha bevis som inte kan fås, därför låter de sig vara neutrala.

Sökarna, de öppna. Så tänker jag. De känner sig fria, de tänker djupt, "out of the box". Livet ser de som någonting viktigt, och religion som en del av det, men de kan bara inte hitta "rätt". Jag säger att de är fria och öppna, men kanske även otrygga. De hittar aldrig den grund de söker efter, även fast de inte vill ha den. Jag ser nämligen religion som en grund, en del av en trygg tillvaro. Deras behov av rotlöshet kanske är förklaringen varför de aldrig finner "det rätta". Så fort den pockande känslan av trygghet, i mental mening, kommer fram så blir de osäkra. Det jag menar är inte att de såkallade Sökarna är otrygga socialt sätt, de har antagligen vänner, familj mm, men mentalt blir de aldrig riktigt säkra. Antagligen är det både positivt och negativt. Friheten hjälper till att finna nya tankar, nya funderingar. Så sökarna måste definitivt finnas för att världen ska fungera.

Sist men inte minst har vi Ateisten. Jag har inget emot att folk inte tror på gud, men att inte respektera en religion är oförsvarbart.  Även om man inte tror på någon religion måste man visa respekt för andra som gör det, eftersom det i vår grundlag står om Religionsfrihet. Ateisterna är den grupp jag personligen har svårast för, eftersom jag inte tycker de utger någon del för att världen ska fungera. Men de får självklart tycka som de vill, det ska alla ha möjligheten till.

Copyright Elvira Gunnarsson


SORRY ,jag ska skriva mer nån gång, när jag har tid ;)

Arg, det var precis vad jag blev idag. Det började på SO:n. Vi skulle ha olika diskussionsfrågor, och började prata om dödsstraff. Jag är emot det, och när vi pratade i små grupper framförde jag var jag tyckte, vissa höll med och andra inte. Så ska det ju vara. Efter det skulle varje grupp framföra sina argument inför hela klassen. Jag började men fick knappt säga ett ord innan alla protesterade. Det gjorde inte mina argument rättvisa. Jag fick inte prata i lugn och ro, tänka igenom det jag sa utan fick haspla ut mej orden. När det sedan var deras tur sa dom bara "Döda dom jävlarna". Några hade såklart argument men en en grupp hade inga och det var dom som klagat mest.
Efteråt när vi skulle gå till bussen fortsatte vi diskutera och jag var den ända som var emot. Det spelar ingen roll för mej, jag menar man SKA ha olika åsikter. Annars skulle inte samhället fungera. Alla skulle vara robotar. Åsikter för vårt samhälle framåt!
Iallafall, vi pratade och då började dom klaga på att "det bara var du som sa något i din grupp, det varbara dina åsikter" och "hallo,det var typ 6 emot och resten för! Du tycker fel" Då, shiiit vad arg jag blev. Ska man inte få säga vad man tycker!!! Appråpå att bara jag pratade i min grupp; Det var mina argument. Innan frågade jag om vi var för eller imot och 3 sa ja och en sa nej. Det berättade jag innan jag började prata.Och vadå tycka fel? Man tycker väl som man vill, det finns inga fel. Jag respekterade deras åsikt, kan inte dom respektera min?! Sånt här gör mej tokig, lever vi i ett demokratiskt samhälle eller inte?

Men jag fortsätter tycka som jag gör, det här har fått mej ännu mer beslutsam att inte ändra åsikt!

Över bron, benen i automatisk rörelse framåt. Timmarna fladdrar utan något regelbundet mönster. Klockan var inte mer än halv 5 men det var redan mörkt ute. Jag gick förbi bowlinghallen och lukter som degig pizza och avgaser träffade luktsinnet. Efter ännu ett per meter hörde jag något bakom mig, och stannar till. Långsamt vred jag på huvudet och ser en man kommer cyklande bakom mig. Hade det varit i någon stor stad, som Örebro eller Stockholm hade jag kanske varit rädd. Men i Hallsberg? Knappast. Jag är inte rädd för mörker, inte själva tinget i alla fall. Män i mörker, sådant kan skrämma mig. Våldtäkter man aldrig kommit närmare än en tidningsartikel eller ett reportage på TV. En fruktansvärd tragedi, värre än man någonsin kan tänka sig. Så måste det kännas. Jag är rädd för andra saker också, eld tillexempel. Det sitter i sedan jag var liten, respekten satte sig sedan de första stapplande stegen. På dagis, i luciatåget, vågade jag inte tända tomteblosset under "Nu tändas tusen juleljus". När min dagisfröken, under tårar skulle hjälpa mig, gick brandlarmet och alla barn fick ställa sig i dockrummet och hålla för ögonen. Sen är jag rädd för hajar. Blodtörstiga varelser som kan känna en milliliter blod på riktigt längt avstånd.

Nu var jag snart framme, bara en raksträcka som längst bort svängde av och försvann. Skulle jag istället för att svänga av till vänster, som jag skulle, fortsätta rakt fram, hade jag efter några svängar komma fram till en av mina klasskamrater.  Mitt hår var i oreda, efter ett ryck imorse att jag skulle platta det. Det bruna håret ,som skulle vara spikrakt, var rakt fram till de sista 5 cm där de böjde sig i olika bågar. Och alla hade lyckats börja sig i olika vinklar.

Framme, slog koden och möttes av värmen. 

Och jag är inte ett dugg rädd, inte alls.