Över bron, benen i automatisk rörelse framåt. Timmarna fladdrar utan något regelbundet mönster. Klockan var inte mer än halv 5 men det var redan mörkt ute. Jag gick förbi bowlinghallen och lukter som degig pizza och avgaser träffade luktsinnet. Efter ännu ett per meter hörde jag något bakom mig, och stannar till. Långsamt vred jag på huvudet och ser en man kommer cyklande bakom mig. Hade det varit i någon stor stad, som Örebro eller Stockholm hade jag kanske varit rädd. Men i Hallsberg? Knappast. Jag är inte rädd för mörker, inte själva tinget i alla fall. Män i mörker, sådant kan skrämma mig. Våldtäkter man aldrig kommit närmare än en tidningsartikel eller ett reportage på TV. En fruktansvärd tragedi, värre än man någonsin kan tänka sig. Så måste det kännas. Jag är rädd för andra saker också, eld tillexempel. Det sitter i sedan jag var liten, respekten satte sig sedan de första stapplande stegen. På dagis, i luciatåget, vågade jag inte tända tomteblosset under "Nu tändas tusen juleljus". När min dagisfröken, under tårar skulle hjälpa mig, gick brandlarmet och alla barn fick ställa sig i dockrummet och hålla för ögonen. Sen är jag rädd för hajar. Blodtörstiga varelser som kan känna en milliliter blod på riktigt längt avstånd.

Nu var jag snart framme, bara en raksträcka som längst bort svängde av och försvann. Skulle jag istället för att svänga av till vänster, som jag skulle, fortsätta rakt fram, hade jag efter några svängar komma fram till en av mina klasskamrater.  Mitt hår var i oreda, efter ett ryck imorse att jag skulle platta det. Det bruna håret ,som skulle vara spikrakt, var rakt fram till de sista 5 cm där de böjde sig i olika bågar. Och alla hade lyckats börja sig i olika vinklar.

Framme, slog koden och möttes av värmen. 

Och jag är inte ett dugg rädd, inte alls.

På bussen hem försökte jag komma på något bra att skriva om, och jag kom på, efter lååång tid, att skriva om AVUNDSJUKA.

Jag är en mycket avundsjuk person, men rätt bra på att dölja det. Jag bli avundsjuk på allt, jag är kort sagt galet svensk. Man brukar väl säga att svenskar är bland de svartsjukaste i världen?
Iallafall, ser jag ett par snygga skor eller en jättefin frisyr, visst känner jag det där gröna, slemmiga långsamt kravla sig längre och längre upp i munnen. Och självklart, när någon bli berömd för att det gjort något bra, så blir jag avundsjuk. Men det är inte det den ända känslan. Om en kompis lyckas jättebra på ett prov och jag sämre, blir jag både avundsjuk och tokigt, (jag menar det verkligen) galet glad för dens skull. Oftast övervinner "glad"känslan "avundsjuk"känslan. Oftast.
Sen tror jag att avundsjuka mycket hänger ihop men osäkerhet. Ifall en tjej har ett par annurlunda, men faktiskt riktigt snygga byxor, blir jag avundsjuk att jag inte använde mina, annurlunda byxor idag. De är minst lika snygga. Men det handlar om HUR man bär upp de. Två personer, en väldigt blyg med mindre vackra kläder skulle buta med någon med "inne" och snygga paltor, skulle fortfarande den med mest självförtroende och stolthet se bäst ut. Jag har haft osäkerheten klängade runt fotlederna sedan jag föddes, men lärt mig dra ner på den, tygla den och så vidare. Precis som jag lärt mig handskas med avunden. 
Fast jag tycker avundsjuka är bra, i viss måtta.  

Det allra viktigaste är att uppskatta det man har, alla har olika talanger. En kan vara skitbra i skolan men lost när det gäller killar och tvärtom. Allt räknas, från öronviftning till sporttalanger. Uttnyttja dina färdigheter!



Mitt avundsjukemonster kanske?