På bussen hem försökte jag komma på något bra att skriva om, och jag kom på, efter lååång tid, att skriva om AVUNDSJUKA.

Jag är en mycket avundsjuk person, men rätt bra på att dölja det. Jag bli avundsjuk på allt, jag är kort sagt galet svensk. Man brukar väl säga att svenskar är bland de svartsjukaste i världen?
Iallafall, ser jag ett par snygga skor eller en jättefin frisyr, visst känner jag det där gröna, slemmiga långsamt kravla sig längre och längre upp i munnen. Och självklart, när någon bli berömd för att det gjort något bra, så blir jag avundsjuk. Men det är inte det den ända känslan. Om en kompis lyckas jättebra på ett prov och jag sämre, blir jag både avundsjuk och tokigt, (jag menar det verkligen) galet glad för dens skull. Oftast övervinner "glad"känslan "avundsjuk"känslan. Oftast.
Sen tror jag att avundsjuka mycket hänger ihop men osäkerhet. Ifall en tjej har ett par annurlunda, men faktiskt riktigt snygga byxor, blir jag avundsjuk att jag inte använde mina, annurlunda byxor idag. De är minst lika snygga. Men det handlar om HUR man bär upp de. Två personer, en väldigt blyg med mindre vackra kläder skulle buta med någon med "inne" och snygga paltor, skulle fortfarande den med mest självförtroende och stolthet se bäst ut. Jag har haft osäkerheten klängade runt fotlederna sedan jag föddes, men lärt mig dra ner på den, tygla den och så vidare. Precis som jag lärt mig handskas med avunden. 
Fast jag tycker avundsjuka är bra, i viss måtta.  

Det allra viktigaste är att uppskatta det man har, alla har olika talanger. En kan vara skitbra i skolan men lost när det gäller killar och tvärtom. Allt räknas, från öronviftning till sporttalanger. Uttnyttja dina färdigheter!



Mitt avundsjukemonster kanske?