Jag sitter och tittar på Hope for Haiti just nu. Jag sitter med min egna dator framför våran brasa och tittar på våran tv, äter chokladen vi köpt och smsar samtidigt på min egna nya telefon. Jag tänker lite på de stackarna som har det lite tufft i något land någon stans jag inte vet vart det ligger. Jag tänker att alla borde ge lite pengar, fast inte jag såklart. Jag har inga pengar över, dom måste jag ju använda till mej själv! Jag måste ju kunna ha råd att fika & gå på bio. Det är väl självklart?

Är det bara jag som automatiskt tänker så här? Vi är uppfödda med en egoisktisk grund, det är vi som går i första hand. Såklart ska vi tänka på de där andra, men det är ju ändå vi som betyder mest. Vi är ju lite mer människor, eller hur?

Det är sjukt att man tänker såhär, men jag tror inte jag är ensam om att göra det trots allt. Tänk om det var Sverige som drabbats av jordbävning? tänk om det var så att våra hus var raserade, att våra vänner och vår släkt låg på gatorna döda eller nerslängda i massgravar utan ens nämnas i några dokument. Glömda förevigt.

I ett land någonstans därborta,
kämpa tusentals för sina liv.
På en plats någonstans i Söder,
gråter ett helt land av att det rasat samman.
På Haiti gråter barn för deras föräldrar är försvunna,
föräldrar bryter samman för deras barn är borta.

I ett land som heter Sverige,
bor de flesta i överflöd.
På en resturang sitter en familj och äter god mat,
lever väl och gottar sig i den kärlek som finns.
I husen är det varmt och skönt,
maten är uppäten och borta.

Ett orättvist liv, en orättvis värld.


Jag vet inte vad jag skrivit, det är bara...tankar.

Hejsan allihopa!

Har haft en riktigt bra dag idag, trots att jag bara varit hemma. Började dagen med en promenad med hunden och efter en lunch (pannkakor!) så städade jag mitt rum. Det behövdes kan jag säga! När pannkakorna sjunkit ner gick jag upp på vårat loft. Det är ett rum över garaget med lite träningsgrejer. Körde 30 min löpning och sedan ett par omgångar bänkpress. Kan inte säga att jag var särskilt bra men jag gjorde det iallafall :)

Eftermiddagen ägnades åt foto, blev inga kanonbilder men det var skönt att vara ute i det fina vädret iallafall.

ha en bra kväll! <3

Plan: Varva det som bloggen tidigare innehållit, alltså dikter, tankar & sånt, med vad jag gör på dagarna och mer lättsmält. Det tar lång tid att skriva det jag gjort tidigare så om jag bara ska hålla mig till det tar det helt enkelt för lång tid :) Så nu blir det en blandning, hoppas ni gillar det! Dessutom ska jag börja lägga upp lite mer bilder.

Kram!

jag ser på alla löv omkring mig, hur många är de egentligen?
så många färger, så många nyanser av det bruna.
hur många färger finns det?
är färgerna jordens ord till att förklara ordet oändligt?

det finns inget slut, slutet finns inte.

sandkorn på en strand går att sätta siffror på, fiskar i havet går att räkna. 

färgerna är fortfarande oräknade, de är oändliga.

Jag tycker synd om dom som inte kan gråta. De som inte kan släppa fram sina känslor, ens för sig själva. Att inte kunna tillåta sig själv att släppa tyglarna, bara för en stund. Fast vad vet jag? Det är möjligt att det finns andra sätta än tårar att få ut allt inom sig. Fast innerst inne tror jag det är en lögn. Känslan efter man har gråtit är så otroligt speciell, man är slut och pigg på samma gång. Man är så otroligt känslig, innan psyket hunnit stabiliserat sig och man har hunnit få lugna ner sig.

peta inte på mig, jag vinglar redan

Alla tårar är inte de där befriande och nästan behagliga tårarna. De falska och självframkallade tårarna ger inte samma effekt. Det är först när tårarna fått tvätta oss vi kan se klart. kanske inte precis efteråt, men senare. Perspektivet kan få oss att analysera våran reaktion.

tsunami svep mig med, bara för en stund så jag sedan kan få komma upp till ytan och uppskatta att jag andas

Om man inte utsätts för press och svårigheter kan man inte förstå hur livet känns när det är som bäst. Trots den insikten kommer det aldrig bli roligt att gråta. Det kommer aldrig vara en glad upplevelse.

men användbar

den mest förståliga hitills skulle jag tro :)

DEL 3

-bakom skynket-


ett ögonkast i samförstånd.
den ärliga konversationen är den som sker utan ord.
graciösa rörelser, vackra ord - du lurar mig inte.

jag såg blicken, dina dolda ord.

orden, lägg dig i en låda
orden, kasta dig i vattnet
orden, dränk dig

orden, du kan inte lura mig, tro inte du vet vad du gör.
samtliga försök är menlösa.
jag kan se bakom dig,
och när man kan det


då är man en vinnare

DEL 2

-stålmannen-

snart kommer du och räddar mig. skynda dig stälmannen, jag vill inte vara rädd.

jag är den skrikande kvinnan som rånas, jag är barnet som mister sin nalle.

det skär i dina ögon att höra skriket. det trycker i ditt bröst att se tårarna falla.                                              

kan du inte komma snälla stålmannen?

sätt dina hjältefötter på min mark, ta din hjältehand i min. omge mig av självsäkerhet, det behöver jag.

stålmannen vinn, vinn det som hindrar dig - det som hindrar dig att rädda mig.

Icke religösa livsåskådningar.

Jag kan ganska lätt placera in mig bland de fyra grupperna vi fick veta mer om. Jag känner starkt för humanism, eftersom det stämmer ganska exakt med mina värderingar och tankar. Grunden i människan måste vara godhet. Ondska skapas av speciella förhållanden och ondska kan "botas". Man är öppen för olika religioner och alla är lika mycket värda. Det känns rätt, humanism är en positiv syn på livet, och vad finns det för argument mot att det skulle vara dåligt? När man ser på hur många personer det finns i världen så inser man snabbt att godheten har flest medhängare. Att ondskan märks så är för att den har ett behov av uppmärksamhet. Är man ond vill man att folk ska veta det. Självklart märks det också ofrivillig eftersom det sticker ut. Förnuftet tror jag är människans hopp för överlevnad och frihet och självständighet är ledorden för att det ska uppfyllas.

Sedan går vi vidare till Agnosticismen. Det känns för mig som "Svensson" gruppen. De flesta ingår där helt enkelt. De kanske går i kyrkan någon gång vid påsk eller vid jul, låter sina barn konfirmera sig och sjunger med i psalmerna på skolavslutningen. De argumenterar varken för eller emot i en diskussion, de bryr sig helt enkelt inte så mycket om det. Nu utgår jag som märkas borde, att gud är den gud man tror på i kristendomen. Men eftersom jag inte kan så mycket om de andra religionerna håller jag mig till den i mitt resonemang. Jag utgår också från Sverige. Agnosticismen kan vilja tro på gud, men aldrig känna sig hemma med tanken. De vill ha bevis som inte kan fås, därför låter de sig vara neutrala.

Sökarna, de öppna. Så tänker jag. De känner sig fria, de tänker djupt, "out of the box". Livet ser de som någonting viktigt, och religion som en del av det, men de kan bara inte hitta "rätt". Jag säger att de är fria och öppna, men kanske även otrygga. De hittar aldrig den grund de söker efter, även fast de inte vill ha den. Jag ser nämligen religion som en grund, en del av en trygg tillvaro. Deras behov av rotlöshet kanske är förklaringen varför de aldrig finner "det rätta". Så fort den pockande känslan av trygghet, i mental mening, kommer fram så blir de osäkra. Det jag menar är inte att de såkallade Sökarna är otrygga socialt sätt, de har antagligen vänner, familj mm, men mentalt blir de aldrig riktigt säkra. Antagligen är det både positivt och negativt. Friheten hjälper till att finna nya tankar, nya funderingar. Så sökarna måste definitivt finnas för att världen ska fungera.

Sist men inte minst har vi Ateisten. Jag har inget emot att folk inte tror på gud, men att inte respektera en religion är oförsvarbart.  Även om man inte tror på någon religion måste man visa respekt för andra som gör det, eftersom det i vår grundlag står om Religionsfrihet. Ateisterna är den grupp jag personligen har svårast för, eftersom jag inte tycker de utger någon del för att världen ska fungera. Men de får självklart tycka som de vill, det ska alla ha möjligheten till.

Copyright Elvira Gunnarsson


SORRY ,jag ska skriva mer nån gång, när jag har tid ;)