Jag har sämst insperation så ni får nöja er med en text jag skrev till So:n om olika livsåskådningar:

Icke religösa livsåskådningar.

Jag kan ganska lätt placera in mig bland de fyra grupperna vi fick veta mer om. Jag känner starkt för humanism, eftersom det stämmer ganska exakt med mina värderingar och tankar. Grunden i människan måste vara godhet. Ondska skapas av speciella förhållanden och ondska kan "botas". Man är öppen för olika religioner och alla är lika mycket värda. Det känns rätt, humanism är en positiv syn på livet, och vad finns det för argument mot att det skulle vara dåligt? När man ser på hur många personer det finns i världen så inser man snabbt att godheten har flest medhängare. Att ondskan märks så är för att den har ett behov av uppmärksamhet. Är man ond vill man att folk ska veta det. Självklart märks det också ofrivillig eftersom det sticker ut. Förnuftet tror jag är människans hopp för överlevnad och frihet och självständighet är ledorden för att det ska uppfyllas.

Sedan går vi vidare till Agnosticismen. Det känns för mig som "Svensson" gruppen. De flesta ingår där helt enkelt. De kanske går i kyrkan någon gång vid påsk eller vid jul, låter sina barn konfirmera sig och sjunger med i psalmerna på skolavslutningen. De argumenterar varken för eller emot i en diskussion, de bryr sig helt enkelt inte så mycket om det. Nu utgår jag som märkas borde, att gud är den gud man tror på i kristendomen. Men eftersom jag inte kan så mycket om de andra religionerna håller jag mig till den i mitt resonemang. Jag utgår också från Sverige. Agnosticismen kan vilja tro på gud, men aldrig känna sig hemma med tanken. De vill ha bevis som inte kan fås, därför låter de sig vara neutrala.

Sökarna, de öppna. Så tänker jag. De känner sig fria, de tänker djupt, "out of the box". Livet ser de som någonting viktigt, och religion som en del av det, men de kan bara inte hitta "rätt". Jag säger att de är fria och öppna, men kanske även otrygga. De hittar aldrig den grund de söker efter, även fast de inte vill ha den. Jag ser nämligen religion som en grund, en del av en trygg tillvaro. Deras behov av rotlöshet kanske är förklaringen varför de aldrig finner "det rätta". Så fort den pockande känslan av trygghet, i mental mening, kommer fram så blir de osäkra. Det jag menar är inte att de såkallade Sökarna är otrygga socialt sätt, de har antagligen vänner, familj mm, men mentalt blir de aldrig riktigt säkra. Antagligen är det både positivt och negativt. Friheten hjälper till att finna nya tankar, nya funderingar. Så sökarna måste definitivt finnas för att världen ska fungera.

Sist men inte minst har vi Ateisten. Jag har inget emot att folk inte tror på gud, men att inte respektera en religion är oförsvarbart.  Även om man inte tror på någon religion måste man visa respekt för andra som gör det, eftersom det i vår grundlag står om Religionsfrihet. Ateisterna är den grupp jag personligen har svårast för, eftersom jag inte tycker de utger någon del för att världen ska fungera. Men de får självklart tycka som de vill, det ska alla ha möjligheten till.

Copyright Elvira Gunnarsson


SORRY ,jag ska skriva mer nån gång, när jag har tid ;)