Över bron, benen i automatisk rörelse framåt. Timmarna fladdrar utan något regelbundet mönster. Klockan var inte mer än halv 5 men det var redan mörkt ute. Jag gick förbi bowlinghallen och lukter som degig pizza och avgaser träffade luktsinnet. Efter ännu ett per meter hörde jag något bakom mig, och stannar till. Långsamt vred jag på huvudet och ser en man kommer cyklande bakom mig. Hade det varit i någon stor stad, som Örebro eller Stockholm hade jag kanske varit rädd. Men i Hallsberg? Knappast. Jag är inte rädd för mörker, inte själva tinget i alla fall. Män i mörker, sådant kan skrämma mig. Våldtäkter man aldrig kommit närmare än en tidningsartikel eller ett reportage på TV. En fruktansvärd tragedi, värre än man någonsin kan tänka sig. Så måste det kännas. Jag är rädd för andra saker också, eld tillexempel. Det sitter i sedan jag var liten, respekten satte sig sedan de första stapplande stegen. På dagis, i luciatåget, vågade jag inte tända tomteblosset under "Nu tändas tusen juleljus". När min dagisfröken, under tårar skulle hjälpa mig, gick brandlarmet och alla barn fick ställa sig i dockrummet och hålla för ögonen. Sen är jag rädd för hajar. Blodtörstiga varelser som kan känna en milliliter blod på riktigt längt avstånd.

Nu var jag snart framme, bara en raksträcka som längst bort svängde av och försvann. Skulle jag istället för att svänga av till vänster, som jag skulle, fortsätta rakt fram, hade jag efter några svängar komma fram till en av mina klasskamrater.  Mitt hår var i oreda, efter ett ryck imorse att jag skulle platta det. Det bruna håret ,som skulle vara spikrakt, var rakt fram till de sista 5 cm där de böjde sig i olika bågar. Och alla hade lyckats börja sig i olika vinklar.

Framme, slog koden och möttes av värmen. 

Och jag är inte ett dugg rädd, inte alls.