Jag sitter och tittar på Hope for Haiti just nu. Jag sitter med min egna dator framför våran brasa och tittar på våran tv, äter chokladen vi köpt och smsar samtidigt på min egna nya telefon. Jag tänker lite på de stackarna som har det lite tufft i något land någon stans jag inte vet vart det ligger. Jag tänker att alla borde ge lite pengar, fast inte jag såklart. Jag har inga pengar över, dom måste jag ju använda till mej själv! Jag måste ju kunna ha råd att fika & gå på bio. Det är väl självklart?

Är det bara jag som automatiskt tänker så här? Vi är uppfödda med en egoisktisk grund, det är vi som går i första hand. Såklart ska vi tänka på de där andra, men det är ju ändå vi som betyder mest. Vi är ju lite mer människor, eller hur?

Det är sjukt att man tänker såhär, men jag tror inte jag är ensam om att göra det trots allt. Tänk om det var Sverige som drabbats av jordbävning? tänk om det var så att våra hus var raserade, att våra vänner och vår släkt låg på gatorna döda eller nerslängda i massgravar utan ens nämnas i några dokument. Glömda förevigt.

I ett land någonstans därborta,
kämpa tusentals för sina liv.
På en plats någonstans i Söder,
gråter ett helt land av att det rasat samman.
På Haiti gråter barn för deras föräldrar är försvunna,
föräldrar bryter samman för deras barn är borta.

I ett land som heter Sverige,
bor de flesta i överflöd.
På en resturang sitter en familj och äter god mat,
lever väl och gottar sig i den kärlek som finns.
I husen är det varmt och skönt,
maten är uppäten och borta.

Ett orättvist liv, en orättvis värld.


Jag vet inte vad jag skrivit, det är bara...tankar.