Jag tycker synd om dom som inte kan gråta. De som inte kan släppa fram sina känslor, ens för sig själva. Att inte kunna tillåta sig själv att släppa tyglarna, bara för en stund. Fast vad vet jag? Det är möjligt att det finns andra sätta än tårar att få ut allt inom sig. Fast innerst inne tror jag det är en lögn. Känslan efter man har gråtit är så otroligt speciell, man är slut och pigg på samma gång. Man är så otroligt känslig, innan psyket hunnit stabiliserat sig och man har hunnit få lugna ner sig.

peta inte på mig, jag vinglar redan

Alla tårar är inte de där befriande och nästan behagliga tårarna. De falska och självframkallade tårarna ger inte samma effekt. Det är först när tårarna fått tvätta oss vi kan se klart. kanske inte precis efteråt, men senare. Perspektivet kan få oss att analysera våran reaktion.

tsunami svep mig med, bara för en stund så jag sedan kan få komma upp till ytan och uppskatta att jag andas

Om man inte utsätts för press och svårigheter kan man inte förstå hur livet känns när det är som bäst. Trots den insikten kommer det aldrig bli roligt att gråta. Det kommer aldrig vara en glad upplevelse.

men användbar